Har jag äntligen insett de oundvikliga?
Jag tror jag idag äntligen fått in i min tröga skalle hur det är. Innerst inne har jag nog vetat det länge men jag har inte velat inse det fullt ut förrän nu. Jag har gått o önskat och trånat efter något ouppnåeligt för mig, något jag aldrig kommer få uppleva. De suger och går inte att ändra på. De e ledsamt men jag kan inte göra något åt saken. De e dock de som e så svårt, att kunna erkänna för sig själv att det inte e något idé att hoppas längre. Önskar att jag kunde ändra på mig själv, önskar jag kunde resa tillbaka i tiden o försöka göra om det jag gjorde, eller inte gjorde.
Jag hoppas bara jag kommer kunna ta mig förbi de här jobbiga, de kommer bli svårt men jag måste klara det. Frågan e bara om man borde bli eremit för ett tag?
Jag hoppas bara jag kommer kunna ta mig förbi de här jobbiga, de kommer bli svårt men jag måste klara det. Frågan e bara om man borde bli eremit för ett tag?
Kommentarer
Postat av: therese
det går ju faktiskt att gå in i hjärnan och plocka bort saker. jag ska göra det på onsdag. mycket enklare än att gå och lida.
Postat av: emma
klart du kommer ta dig igenom det =) ett ganska larvigt uttryck egentligen men det stämmer faktiskt; tiden läker alla sår =)
Postat av: Maria
Klart du inte trånat efter något ouppnåeligt. Allt tar bara lite längre tid än önskat. Önska dig inte bakåt i tiden. Finns inget du kan göra åt det! Se frammåt och fundera ut hur situationen ska bli bättre. Tillåt dig att vara ledsen, men önska aldrig att ändra dig. Du är bra precis så som du är!
Trackback
