psychohead

Jag har kommit underfund med en sak nu i helgen, iaf vill jag tro att jag gjort de. Om jag känner mig själv rätt vette faan om jag kommer tycka samma sak imorrn dock. Så jag tänkte jag ska försöka skriva de nu när jag ändå tycker så. I alla fall har jag kommit underfund med att de inte hjälper mig ett skit att tycka synd om mig själv, jag borde egentligen tycka synd om alla andra som inte förstår hur förbannat jävla bra jag e, hur mycket jag har att ge om man bara ger mig chansen. Förstår man inte de så har man antingen ganska kass smak eller så är man puckad i huvudet. Men de e klart, jag vet iaf en person som varken e de första eller de andra men som inte tycker de jag önskar att hon gjorde. Tyvärr finns det inget jag kan göra åt saken, mer än drömma mig tillbaka. Drömma om den tid då jag kände mig lycklig för första gången på länge, lyckligheten försvann dock ganska fort för mig och det är fortfarande jobbigt men jag försöker att inte tänka på de alltför mycket även om de e svårt.  Skulle vilja känna så igen nån gång.

E man dum eller allmänt onormal om man tänker för mycket på något som hände för länge sen och aldrig kommer igen?